.

VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!

Jag vet inte hur länge jag har tjatat om en egen häst, så länge att jag inte kan minnas när jag inte gjorde det. Varje födelsedag och varje jul har en egen häst stått högst upp på önskelistan såklart. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit framför hastnet och glott på massvis med annonser. Mamma och pappas svar till mig när jag har frågat om jag inte kunnat få en egen häst har alltid varit: nej, du kommer inte ha tid för det. Sen när jag hade skött Agenzia, Chivas och Ruben (inte samtidigt) och varit i stallet nästan varje dag kom dom nog på att det var en dålig ursäkt. Inte blev det bättre när jag började gymnasiet och vissa hade egna hästar eller skulle köpa egna. I sommras började jag aktivt kolla efter medryttarhäst, men allt var så långt ifrån och det var inget som verkade seriös. Jag ville ju inte betala massa pengar för att rida ut i skogen på en skogshäst. Åkte och provred ett fullblod men det var verkligen ingenting för mig! Mitt tjat blev bara värre och värre och kag tycket det kändes jobbigt och helt hopplöst, omöjligt att jag någonsin skulle få en egen häst. Det var ju det jag ville allra mest i hela hela världen! Det var inte sällan jag visade mamma någon annons på en häst jag tycket var fin. Ursäkten dom hade nuförtiden var att vi inte hade råd att ha häst men att dom gärna hade låtit mig ha en annars. En dag när jag satt och kollade annonser såg jag en så fantastiskt fin ponny. En isabellfärgad, maxad 8 årig D-ponny med bred bläs och 4 vita strumpor. Jag visade mamma annonsen och det första och nästan enda hon sa var: vilket stort huvud! 

Några dagar senare kom jag på något riktigt smart, jag la upp en budget på allt hästigt mina föräldrar betalade varje månad och år. Alla lektioner, kurser, tävlingar och extragrejer och jag kom upp i en hög summa de redan betalade och då red jag på ridskolan 2½ dag i veckan. Jag bad dom tänka på det och åtminstonde kolla om det skulle finnas någon liten möjlighet. Dagen efter när jag frågade sa dom att kanske, kanske jag skulle kunna få ha en foderponny om vi hittade någon billig stallplats. Jag letade som en dåre efter stall som ligger ute på grödingelandet och som sköttes kollektivt. Hittade ett stall som hade 5 boxplatser och det stog nordsvenskar och fjordingar där, en ridbana men inget ridhus och långt in i skogen...det tyckte jag verkade bra. Jag hade ju fått över m & p en liten aning på min sida från att vara tvärbestämda att vi inte skulle ha häst. Jag gick runt och hoppades och kollade både efter boxplats och häst/foderhäst nästa dag tills jag på kvällen fick veta att vi inte skulle kunna ha någon häst. Allt hopp försvann och jag kommer ihåg hur sjukt ledsen jag blev, jag hade aldrig någonsin varit så nära på att få en häst förrut och för mig hade det varit som att dom sagt att jag skulle få det.

Jag fortsatte att kolla på den fina gula ponnyn jag sett varje dag och visade annonsen om och om igen och mamma fortsatte säga att den hade för stort huvud och för dyr om vi nu kanske eventuellt skulle köpa någon. Ännu någon dag senare sa m & p att vi kanske skulle kunna ha häst om vi hittade billig stallplats och en billig ponny alt. en foderponny och på kvällen visade dom mig en ful (förlåt) skimmel ponny som var ute till foder. Mamma hade nu ringt till stallet jag hittat och bestämt att vi skulle åka ut och titta senare i veckan. På torsdagen samma vecka kom mamma som vanligt och hämtad mig efter min ridlektion och när jag klev innanför dörren sa pappa att han hade hittat någon fin häst. Jag frågade om det var skimmeln dom hade visat tidigare och han sa att han inte visste om det var en skimmel eller inte (han är inte hästkunnig men jag tror att han vet att en skimmel är vit). Jag gick och satte mig brevid och kollade på datorn, det var en film på den gula ponnyn jag kollat på varje dag och jag bad honom visa annonsen han menade. Då sa han: men det är denhär, ska ni inte åka och kolla på den? Vill du inte ha den? Vi har fixat stallplats och hästen ska få stå i stallet i 1 år. Då brast det för mig, tårarna började rinna och jag vet inte hur många gånger jag frågade om det var ett skämt. Först att jag skulle få åka och kolla på ponnyn jag bara drömt om att få rida och sen få stå uppe i stallet, det var helt sjukt! Jag som hade kollat på foderhäst i ett bondstall i skogen! Dagen efter ringde mamma och bokade tid för provridning på söndagen två dagar senare.

På söndagen åkte vi och provred och på kvällen bestämde vi oss för att det var han vi skulle ha. M ringde dagen efter och sa att vi ville ha honom. Tisdagen veckan efter hade han tid för besiktning, veckan dit var den längsta någonsin, jag bara väntade och väntade och hade inte berättat för någon. Jag ville inte att någon skulle veta innan han besiktigades och allt var klart. Tisdagen var...nervös, jade hade praktik i stallet och bara väntade på att klockan skulle bli dags. När mamma sen ringde (lite för sent enligt mig så jag trodde att han inte gick igenom) och sa att han gick igenom och att vi skulle hömta honom två dagar senare så kändes det helt sjukt igen. Som en dröm, min dröm skulle bli verklighet, jag skulle få en EGEN ponny! Nu fick alla veta och jag var så glad. På torsdagen åkte jag, mamma, mormor och morfar (som var chafför) till Örebro för att hämta Dusty.

Det var så det gick till när Dusty blev min prins. Det mest sjuka är att jag innan har sagt att jag skulle vilja ha en isabellfärgad, maxad D-ponny valack med fyra vita strumpor och bred bläs (ja det är sant). Inte så konstigt att jag fastade för annonsen när han matchade in alla mina "drömkrav" för en häst.

Sen är det säkert många som undrar varför jag köpte en ponny när jag bara hade detta och nästa år kvar av ponnytiden och sen för att jag är ganska lång. Det jag kände var att man bara har en chans att tävla ponny i ponnyklasser och att man ska ta vara på ponnytiden så gott det gick. Själklart skulle det ultimata vara att jag varit ett par år yngre och hade längre tid på mig men jag ångrar absolut inte att jag valde att ha en ponny. Sen får andra tycka vad dom vill om mitt val, jag är nöjd med mitt val iaf och det är det som är huvudsaken!

Bilderna som gjorde att jag fastnade: